|
Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. |
Fredag 2000-03-10: Vem klämde fingret?
Kära läsare!
Idag har Arne slagit på stort. Hans anteckning finns i en egen reklambilaga i Dagens Nyheter, fast troligen bara i mitt exemplar.
/Lena
Arnes reklambilaga
Man kan lära sig mycket av att titta på film.
I kalkonklassikern "Plan Nine From Outer Space" försöker två elaka utomjordingar i ett flygande tefat genomföra sin nionde plan för att ta över jorden: att väcka upp de döda. Jorden räddas av hjälten och hans genialt enkla motplan - han tar sig in i tefatet och slår knockout på utomjordingarna med ett par rejäla rallarsvingar.
Stefans första plan var lika enkel. Vi skulle hitta och slå ut nynazisten som var upphovet till den här verkligheten. Då skulle kanske den här verkligheten försvinna och vi skulle återvända till Stefans laboratorium. Kanske. Stefan medgav att det var en chansning.
Vi hade hört att landets ledare kallades för Ledaren och höll till på Slottet. Vi var nästan säkra på att Ledaren var den person vi sökte. Stefan trodde att vi kunde bluffa oss in. Det gällde bara att vara tillräckligt fräcka för att knalla rakt in och påstå att vi hade avtalat tid.
- Invånarna i den här världen är förbluffande naiva, påpekade han.
Nu är det här ingen film eller thriller, så jag tänker inte berätta i detalj vad som hände på Slottet, förutom att det sköts, att patronhylsor flög omkring och att granater kastades. En person dog. En person klämde fingret. En helikopter blev stulen.
- Dags för Plan Två, sa Stefan när vi var uppe i luften.
Plan Ett hade misslyckats. Personen som dog var Ledaren när han sprang in i helikopterns bakre rotor. Den här verkligheten verkade inte störas det minsta av att Ledaren var borta.
- Han kanske finns kvar som ett spöke, sa Stefan. Eller så behövdes han bara för att skapa den här världen, inte för att hålla den vid liv.
Stefan landade helikoptern på en tom industritomt.
- Det var Plan Två det, sa han. Här skulle labbet ha varit.
Han hade hoppats på att maskinen skulle fungera.
- Nu måste jag tänka, sa Stefan. Du kan sysselsätta dig med att skriva under tiden, vad det nu är du skriver.
- Vet inte om det är mödan värt att skriva något mer. Papperen bara försvinner.
Stefan försjönk i sitt tänkande tillstånd. Jag plockade fram några nya blanka papper ur innerfickan. Men jag hann inte börja skriva.
- Sa du att papperen försvinner?
Jag berättade.
- Där har vi Plan Tre, sa Stefan.
- Hur sa?
- När du jobbade på labbet, märkte du aldrig att papper tycktes försvinna av sig själva och för att sedan dyka upp på nytt lika oväntat?
- Det händer väl jämt på ett labb. Vad har det med Plan Tre att göra?
- Jag har forskat mycket i försvinnande papper. Det är säkerställt att papper spontant kan försvinna ut ur vår rumstid, men Säpo har hemligstämplat min rapport om saken eftersom det är grundidén till tidsmaskinen.
- I'm totally lost, sa jag. Skulle du kunna förklara på ett enkelt sätt hur det skulle kunna hjälpa oss?
Jag vet inte om han är dålig på att förklara eller om jag fattade trögt. Förmodligen var det en kombination. Så här tror jag det var: Papper med text söker läsare. Min dagboksanteckningar hade försvunnit från mig för att hitta sina läsare. När jag berättade att jag skriver nätdagbok sa Stefan att papperen knappast hade hittat fram till alla läsare av nätdagboken och att de troligen satt fast på vägen, det vill säga någonstans mitt i mellan den här verkligheten och vår egen.
Vad jag kunde göra var att hjälpa papperen att komma fram genom att koncentrera mig på en enda läsare. Eftersom jag inte känner någon av mina läsare I Riktiga Livet kunde det bli lite svårt, så vi kom fram till att det kunde kanske gå med någon annan person som jag känner väl, om vi kunde få den personen att uppdatera dagboken för att på det sättet nå läsarna. Det finns ganska exakt en sådan person i mitt liv.
- Det går inte, sa jag. Fattar du hur mycket jag har skrivit om Lena? Det var aldrig min tanke att hon skulle få läsa det.
- Du sa själv att vi måste komma härifrån. Förresten kan du alltid emigrera till Grönland eller nåt när du kommer tillbaka - det måste ändå vara bättre än att bli kvar här.
- Hon är säkert rasande på mig vid det här laget. Jag skulle ha träffat henne i söndags.
- Så mycket bättre. Då vet du precis var hon är.
Stefan förklarade att tiden här och hos Lena inte hade något direkt samband. Jag skulle kunna skriva ett kort meddelande och koncentrera mig på att leverera det till henne när hon sitter på fiket. När hon hade fått det första skulle hon vara mentalt förberedd på att fler skulle komma och då skulle förhoppningsvis de andra anteckningarna dras till henne.
- Men hur hjälper det oss om hon får de anteckningarna och lägger ut dem i nätdagboken? undrade jag.
- Inte alls, sa Stefan. Men de öppnar kommunikationskanalen för det speciella meddelande till Lena som jag ska hjälpa dig att skriva nu.
Han började berätta om den speciella köteori som gäller papper utanför vår rumstid.
- Okej, du har övertygat mig, sa jag. Vi försöker.
P.S. Det var jag som klämde fingret.
Lena igen
Det finns mer i reklambilagan. Där finns också adressen till laboratoriet och en skiss på maskinen och en detaljerad BRUKSANVISNING om vilka knappar jag ska trycka på och i vilken ordning. Usch då, jag som aldrig brukar läsa bruksanvisningar förrän jag är nödd och tvungen. Det är nog säkrast att jag läser den här bruksanvisningen lite noggrannare än jag brukar göra.
Går det här bra borde Arne vara tillbaka med dagboken i morgon.
Det var ett rent nöje att vara dagboksredaktör. Vem vet, vi kanske hörs någon gång.
Tack för ordet!
/Lena
Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.