|
Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. |
Torsdag 2000-03-09: Brevet från Arne
Kära läsare!
Det första jag gjorde när jag kom till jobbet var att titta i mitt postfack. Tomt. Ingenting från Arne.
Resten av dagen släpade sig fram. Chefen hade mängder av idéer till tråkiga arbetsuppgifter som borde göras just idag. Jag tänkte på Arne. Det kanske inte skulle komma några fler meddelanden från honom. Så försökte jag att ringa honom, och sedan Stefan. Inget svar (förutom Arnes telefonsvarare).
Jag åkte hem så tidigt jag kunde och hittade ett brev på hallgolvet.
/Lena
Arnes brev
Mina tidigare anteckningar är åter borta. I stället fann jag linjerat brevpapper. Undrar vart anteckningarna tar vägen? Är det någon som läser dem?
- Vi måste härifrån, sa jag till Stefan.
Vi satt på en liten kvarterskrog. Vi hade avslutat en vegetarisk måltid och drack nu lättöl. Starkare öl, liksom kött, finns bara på högtidsdagar, som vanligen infaller två-tre gånger i månaden.
- Sluta tjata, Arne. Tror du att jag kan trolla med knäna? Eller knäppa med fingrarna?
Han korsade händerna framför bröstet och förde åter isär dem samtidigt som han knäppte med båda händernas fingrar.
- Eller så här kanske?
Stefan gjorde en hypnotisk gest. Inget hände.
- Du kan inte bara ge upp, Stefan. Du konstruerade maskinen. Bara du kan ta oss tillbaka.
- Jag är ett totalt misslyckande. Varför skulle jag vilja åka tillbaka även om jag kunde? Du anar inte hur mycket pengar Säpo har pumpat in i det här projektet. Vad ska jag säga till dem? "Det bidde inge tidsmaskin", kanske? Jag vet inte ens vad det bidde.
Vi satt tysta och tittade ner i varsitt ölglas. Jag har aldrig varit bra på att peppa folk. Jag har aldrig trott på att entusiasmera andra att utföra stordåd som de innerst inne inte är intresserade av. Nu var det dags att lära sig.
- Hur länge har du hållit på med tidsmaskinen? frågade jag.
- Nio år.
- Hur kan du veta att det är ett misslyckande? Du kanske bara behöver ett år till för att nå ända fram. Kanske bara en vecka.
- Du behöver inte försöka peppa mig, Arne. Jag vet när jag är slagen.
- Det kanske bara är en liten detalj som är fel.
- Jag har provat allt. Det är ingen idé.
Vad gör man när en människa har bestämt sig för att ge upp? Han har gjort en maskin som gör det omöjliga - skapar en helt ny verklighet ur önskedrömmar. Jag skulle vara glad om jag hade lyckats med en omöjlighet, men han förtvivlar för att han lyckades med fel omöjlighet.
- Du har provat allt, säger du. Hur vet du det?
Inget svar.
- Har du provat att montera maskinen i en buss och att aktivera den när bussen kör?
- Nej, men vad spelar det för roll? Som om rörelsen i tidsdimensionen skulle påverkas av att man rör sig i rumsdimensionerna... Det är helt... plausibelt... vid närmare eftertanke...
Han tystnade tvärt. Jag såg hur han försvann in i sin egen värld. Jag väntade spänt på hans återkomst. Han mumlade för sig själv. Så tittade han upp.
- Hur sjutton kom du på det?
- Öh... tanken bara slog mig.
Han återvände in i sin egen värld. Jag använde tiden till att skriva den här anteckningen.
Nu verkar Stefan vakna upp ur tankarna.
- Vi måste härifrån, säger han. Jag har en plan.
Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.