|
Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. |
Onsdag 2000-03-08: Stefan Saurkraut
Kära läsare!
Idag kom Arnes anteckning via internposten på jobbet. Det såg ut som vilket PM som helst. Hade det inte varit handskrivet skulle jag nog ha slängt det i papperskorgen av misstag.
Jag fortsatte mina efterforskningar idag. Tyvärr med magert resultat.
Först frågade jag chefen om hur det gick till när Arne blev utlånad till Stefan Saurkraut. Efter en massa tjafs fick jag se kontraktet. Jag hade hoppats att få tag i någon ledtråd till var Stefan hade sitt laboratorium eller namnet på någon annan person som det gick att få tag i. Men Stefan hade skött allt själv utan mellanhänder. Den enda adress som fanns hade jag redan fått från Namnupplysningen. Chefen visste heller inget om var Arne hade jobbat när han var utlånad.
På vägen hem åkte jag förbi Stefans lägenhet i innerstan. Ingen öppnade när jag ringde på. Då ringde jag på hos en granne, som visade sig vara en grabb i min egen ålder. Han blev inte alls sur för att jag ringde på, snarare tvärtom, han ville bjuda in mig på en kopp te. Jag tackade nej till teet, men lyckades få reda på att Stefans lägenhet är en etta och att det är lyhört i huset och att grabben inte hade hört några misstänkta ljud från lägenheten de senaste dagarna. Laboratoriet ligger nog inte där.
/Lena
Arnes PM
Är det verkligen någon mening att jag fortsätter att skriva mina dagboksanteckningar? Papperen jag skrev på igår är borta. Spårlöst. De låg i innerfickan. Kvar i innerfickan fanns bara några ark oskrivet papper. Linjerat, medan det jag skrev på igår var olinjerat, så förklaringen är inte att jag råkade skriva med osynligt bläck.
När jag kom ut från fiket var torget fyllt med folk som skulle titta på avrättningen. Jag tog det långa benet före mot tunnelbanan, för jag tänkte inte titta på den. På vägen hann jag se en skymt av fångarna där de stod fastbundna på en plattform, tre blonda kvinnor och en ljushårig man och sex mörkhåriga och mörkhydade män. Anklagelserna ropades ut i en högtalare. Kvinnorna hade "upprepade gånger" försökt föda fler barn än kvoten (männen som måste ha hjälpt dem med den saken fanns inte på plattformen). Mannen var anklagad för ordervägran och feghet. Om jag förstod saken rätt hade han vägrat att meja ner en grupp demonstranter med maskingevär.
Det var folktomt i tunnelbanan. Jag vandrade fram och tillbaka i väntan på ett tåg. Jag visste inte vart jag skulle, bara att jag ville därifrån.
Då kom någon annan nerför trapporna. Det var något bekant över den storvuxna gestalten. Förutom det blonda håret. Senaste gången jag hade sett honom hade han inte haft något hår.
- Stefan! ropade jag.
- Arne, är det du? sa han.
- Jag tror det.
- Du är dig inte lik, fast det är väl inte jag heller.
Han drog handen genom håret.
- Var är vi? frågade jag. Och hur kommer vi härifrån?
Då kom ett norrgående tåg in.
- Jag tycker vi tar det där tåget, sa Stefan.
När dörrarna öppnades rusade folk ut från tåget och uppför trapporna. Vi satte oss i en folktom vagn.
- Du ramlade in i min maskin, sa Stefan.
- Jag märkte det. Var är det för sorts maskin?
- Jag vet inte.
- Om inte du vet, vem vet?
- Det skulle ha blivit en tidsmaskin...
- Tidsmaskin? Och vilken tid skulle det här vara då?
- Den funkade inte, sa Stefan. Den funkade inte som tidsmaskin. Först när jag hamnade här trodde jag att maskinen får en att färdas sidlänges i tiden i stället för framåt och bakåt, ungefär som när det första tåget uppfanns av en snubbe som skulle göra en hiss, men som råkade gå i sidled i stället för i höjdled. Det har du väl hört talas om?
- Vad menar du med att en tidsmaskin skulle färdas i sidled?
- Att den skulle färdas till en parallell verklighet som har följt en annan historisk utvecklingslinje än vår. Ta som exempel den parallella verklighet som blir följden om Hitler dog ung och aldrig kom till makten...
- Okej, jag fattar, sa jag. Är det här en sån verklighet?
- Nej, den är alldeles för sjuk. Nu tror jag snarare att min maskin skapar nya verkligheter utgående från en persons önskedrömmar om hur han skulle vilja att världen borde vara beskaffad...
- Vilken person? Vem skulle hitta på en sån här värld? Du menar inte att jag...
- Inte du. Busen som du knäckte handen på med slagträet. Han ramlade också in i maskinen.
- Vem är han då?
- En av nynazisterna jag träffade förra året.
- Hur träffade du honom?
- Med en rak höger, sa Stefan. När han höll på att klippa till mig för att jag inte vill gå med i deras förening.
Det började klarna. Stefans teori förklarade allt som jag hade varit med om. Det förklarade hur jag kommit hit och var jag var.
- Så du är här för att hämta tillbaka mig till vår vanliga värld? frågade jag.
- Om det ändå vore så väl. Om jag ska hämta ut dig skulle det vara bra mycket lättare om jag vore utanför, men nu är jag lika mycket inne i den här världen som du...
Jag stirrade bara på honom.
- Jag önskar att jag vore kvar i vår värld, fortsatte han. Jag är säker på att jag skulle ha fått ut dig. Men jag hade inget val. Du tog hand om en buse. Jag slog ut en annan. Den tredje slet fram en handgranat och osäkrade den. Han tänkte springa ut ur rummet och kasta den på mig, men jag klippte till honom så att han tappade den. Som sagt, den var osäkrad. Jag tror inte han hann undan.
- Och du?
- Jag hoppade in i maskinen. Jag visste inte vad som skulle hända, men det verkade bättre än att bli sprängd i småbitar...
Han tittade ut genom fönstret innan han fortsatte.
- Verkar som jag hade fel.
Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.