Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. Copyright © 1999-2078 Arne Nilsson, Björn Gustavsson.

Tisdag 2000-03-07: Faxet från Arne

Kära läsare!

Det här är kusligt!

Jag vet att skrivaren har inbyggd fax, men jag har aldrig använt den. Nu kom det ett fax på den. Från Arne. En handskriven dagboksanteckning. Hur kan Arne ha fått tag på numret till faxen? Jag är säker på att jag inte har gett det till honom.

Vad konstigt han skriver! Var är han? Om det här är ett skämt... ja, då ska jag koka honom i olja... och sen ska jag göra honom riktigt illa! Men det är inte likt Arne att skämta på det här viset. Det är inte alls likt Arne.

Stackars Arne! Hoppas han vet vad han gör.

/Lena

Arnes fax

Vem är jag? Var är jag? Hur kom jag hit? Hur ska jag komma härifrån?

Och jag är inte ens berusad. Och jag vet att jag inte drömmer. Det är lätt att tro att man är vaken när man i själva verket drömmer, men när man är vaken behöver man inte förvisso sig om det genom att nypa sig själv. Möjligen är jag i en virtuell värld, men inte i någon som kan finnas i vår tid. Den är alldeles för avancerad.

Jag skriver den här texten för hand på ett fik. Jag tvivlar på att jag någonsin kan stoppa in den i min nätdagbok, men den kanske kan hjälpa mig att samla tankarna så att jag kan hitta en utväg ur den här situationen. Jag ska försöka besvara en fråga i taget och se vart det leder mig.

Vem är jag? Det är inte så lätt att svara på den frågan som man skulle kunna tro. Jag tycks fortfarande heta Arne, men jag kände knappt igen mig i spegeln inne på herrtoaletten. Jag har inte längre några glasögon. Tja, jag har väl tappat dem någonstans, men konstigt nog verkar jag se bra utan dem. Håret är inte längre mörkt, utan blont, och det är kortare, nästan snaggat. Kanske har någon klippt och färgat det, men jag tycker att att det borde kännas strävare om det vore så.

Svårare att förklara är att jag tyckt ha växt med en sådär tio centimeter. Jag tycks också ha blivit muskulösare. Förklara det, den som kan. Har jag tränat ett år på gym och glömt bort att jag gjorde det?

Jag har inte mina egna kläder på mig. Kläderna är civila, men de påminner en aning om permisuniformen i lumpen. Jag har en massa pengar i en stor plånbok i fickan. Det står på sedlarna att de är svenska, men de har andra färger och andra gubbar än våra vanliga sedlar. Nu är jag nästan inne på nästa fråga.

Var är jag? Det enkla svaret är: På ett fik i Skärholmen. Men inte det Skärholmen jag känner.

För det första, alla jag har sett är blonda svenskar eller svenskor. Utan undantag. Stånden ute på torget sköts av blonda unga kvinnor och ett fåtal äldre kvinnor. Kvinnorna som handlar är blonda, liksom barnen de har med sig. Det är något onaturligt över barnen. De skrattar och ler, men de är samtidigt stela och livlösa.

För det andra, tja, en massa saker, som pengarna och att byggnaderna är betydligt högre och pampigare och att det står en staty av Karl XII på torget. Ingen röker på fiket. Det finns (svagt) kaffe, men de flesta dricker örtteer.

För det tredje, militära trupper marscherar ofta förbi utanför.

Var jag än är så vill jag inte vara här. Den här verkligheten känns fel. Undrar hur stabil den är? Den kanske faller sönder medan jag sitter här. Vad kommer då att hända med mig?

Hur kom jag hit? Det sista jag kommer ihåg innan jag fann mig själv på torget här utanför är Stefans laboratorium. Tre män attackerade Stefan med slagträn och knivar. Jag plockade upp ett slagträ och drämde till en man som höll på att knivhugga Stefan. Mannen tappade kniven, men kastade sig över mig. Vi föll in i den stora maskinen som stod längs långväggen.

Hur ska jag komma härifrån? Hur sjutton ska jag kunna veta det? Jag vet inte ens hur jag kom hit.

Nu är det något på gång här. Jag måste nog sluta för den här gången.

- Vi stänger nu, sa servitrisen.

- Jag trodde att ni hade öppet till sex.

- Vanliga dagar, ja. Men inte när det är avrättning. Vi ska titta på den precis som alla andra.