Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. Copyright © 1999-2078 Arne Nilsson, Björn Gustavsson.

Onsdag 2000-03-01: Portabilitetens altare

En utekväll med en enda öl är ovanligt. Jag hade dubbelbokat och kom strax före nio när jag var klar med tvätten och hade ingen lust att dricka i fatt de andra.

Jag kom aldrig riktigt in i samtalet. Jag satt vid ena kortändan av ett långbord. Mellan tio och elva började folk gå hem och då fick jag en bättre plats, men då började samtalet ändra karaktär. Kvar var då Yngve och några konsulter som jag knappt har träffat tidigare, eftersom de har långa uppdrag ute hos kunder.

De diskuterade mest olika versioner av Unix. Jag fick lära mig att förutom Linux finns det andra gratisvarianter av Unix som heter något med BSD i namnet, där B står för Berkeley-universitet (mest känt för Unix och drogen LSD). Det finns sålunda FreeBSD, OpenBSD och NetBSD. På samma sätt som religiösa sekter förökar sig Unix genom delning.

De andra vid bordet hade varsin favorit av Unix som de tyckte att jag borde byta till hemma. Jag hade tidigare funderat på att prova Linux, men efter det här vet jag inte vad jag ska välja. Jag blir nog kvar i Windows.

Jag gick kvart över elva när diskussionen blev för djup för mig. Cyber Space vet jag ungefär vad det är. Men Kernel Space? User Land? Vad innebär det att "offra prestandan på portabilitetens altare"?

Orden följde med mig in i sömnens rike:

Jag letade efter portabilitetens altare, som det av någon anledning var viktigt att finna.

Jag var utanför spärrarna vid T-centralen. Samtidigt visste jag att jag var i User Land och på väg in i Kernel Space. Det var fullt med blåklädda vakter kring spärrarna, som såg till alla gick in och ut genom spärrarna i ordnade led.

När vakten hade stirrat på mitt kort ovanligt länge fick jag passera spärren och ta rulltrappan ner till plattformen. Där såg allt ut som vanligt, förutom pingvinerna som irrade omkring överallt, och förutom portabilitetens altare som stod mitt på plattformen.

Det var ett lågt stenaltare, i samma marmorliknande material som SLs obekväma bänkar. Bakom det stod en bärbar dator med skärmen uppfälld. Datorn var lika stor som ett piano och knappast särskilt bärbar längre. Den stod på ett bord så att tangentbordet hamnade ungefär i midjehöjd. En vakt i gulduniform slog på de stora tangenterna med klubbor. Ljusmönster dansade på skärmen och förändrades i takt med slagen.

Pingviner och passagerare verkade inte lägga märke till datorn och altaret. De verkade upptagna med att tränga sig in och ur tågen.

Sakta gick jag närmare altaret. Vad var min uppgift här?

I det ögonblicket greps jag av starka armar bakifrån. Jag slängdes ner på rygg på stenaltaret. Först då upptäckte jag att jag bara var klädd i ett höftskynke. Jag kände hur kallt altaret var när jag sträcktes ut och bands fast med våta rep. Jag huttrade.

Jag insåg att jag skulle offras. Det skrämde mig inte. Men jag vill inte bli offrad omgiven av trafikanter som irrade omkring likt vilsna myror. Jag ville offras under värdiga former, i lugn och stillhet, och upplyst av levande ljus.

En gudinna kom gående mot mig. Hon hade en glänsade klänning som gick ner till anklarna. Hon höll en lång dolk med vågformigt blad med båda händerna.

Det var Lena.

Jag försökte öppna munnen för att skrika att det var jag, men läpparna var som ihopklistrade. Lena höll upp dolken över huvudet och stod stilla så några ögonblick. Det verkade som hon förberedde sig mentalt för det kraftiga hugget. Så rörde hon sig, lutade sig ännu längre bakåt och påbörjade hugget.

Jag kunde fortfarande inte öppna munnen. Då såg Lena mitt ansikte och jag såg hennes förfäran när hon insåg att det var jag. Jag visste att hon inte skulle kunna stoppa hugget. Det var för sent.

Så hördes en fruktansvärd skräll och jag fick ett hårt slag i sidan. Lena hade styrt om hugget så att det träffade stenaltaret bara centimetrar från mig. Hennes arm träffade mig omilt i sidan.

I nästa sekund rusade hon upp, höjde dolken och högg i datorn flera gånger. Datorn började ryka. Så släppte hon dolken och böjde sig ner över mig. Kysste mig.

Det var som en behaglig eld som spred sig från munnen till hela kroppen och värmde upp den. De våta repen torkade. Jag slet i dem och de föll sönder. Jag reste mig upp, kramade och kysste Lena. Fick syn på vakterna, drog med Lena mot en hiss, snubblade över en klunga pingviner och rullade runt mot kanten och föll ner på spåret.

Ett tåg rusade mot mig. Vaknade.