Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. Copyright © 1999-2078 Arne Nilsson, Björn Gustavsson.

Lördag 2000-12-30: Sista natten med katten

Jag trodde katten skulle ha förstånd att fly när en jättelik hund kommer travande nedför trappan.

Men, nej, jag har släppt ut honom så ofta i trappan att han betraktar den som sitt revir. Han är beredd att försvara det, oavsett hur taskiga oddsen är. Han fräser, kröker rygg och spretar ut med alla på hår på svansen så att den liknar en överdimensionerad flaskborste.

Hunden rycker i kopplet bara en meter från Katten. Bitis ignorerar alla mina lockrop.

I detta dödläge drar hundens ägare tillbaka hunden uppför trappan. Kattens svans återtar sakta sitt vanliga utseende. Mitt hjärta glider sakta ner ur halsgropen till sin vanliga plats.

-oOo-

Jag skulle ha lämnat Bitis redan igår, men ägarna var för trötta och hade för mycket att stå i efter hemkomsten.

Idag var det i alla fall dags. Det kändes lite vemodigt när jag började göra mig i ordning för att gå iväg med katten.

Plötsligt får jag åter se katten med svansen stående rakt ut som en flaskborste, fast nu verkar han mer rädd än arg. Förvånat tittar jag omkring. Har en hund smitit in genom brevlådan utan att jag har märkt det?

Så ser jag vad han tittar på. Den svarta väskan som jag nyss hade plockat fram ur garderoben och lagt på sängen. Den jag tänkte bära honom i.

Jag lägger ner väskan på golvet och plattar ut den så han ska se att den inte är farlig, men han rusar ändå iväg. Först när jag har lagt ner hans filt och favoritleksaker vågar han sig fram att nosa på den.

Vi lämnar lägenheten. Jag har väskan i handen. Katten hoppar bara ur väskan när jag försöker sätta honom i den. Sedan tidigare vet jag att han inte tycker om hissen. Jag öppnar dörren till trapphuset.

Han nosar misstänksamt i dörröppningen. Han vill inte gå ut i trapphuset. Väskan gör inte saken bättre. Han rusar iväg från den så fort den kommer för nära. Hela tiden rusar han tillbaka till den stängda lägenhetsdörren.

Till slut lyckades jag plocka upp honom, bära ner honom för trapporna och ut genom ytterdörren. Väl ute sätter jag ner honom i väskan. Där verkar han fundera över vilket som är farligast - väskan eller den stora yttervärlden. Han bestämmer sig för att väskan ändå är att föredra och blir sittande i den hela vägen.

Bara hans huvud sticker upp ur väskan, utom när vi passerar en hund. Då dyker han ner i väskan.

-oOo-

De säger att han har vuxit. Det har ju inte jag märkt som har sett honom varje dag. Jag trodde att han växt klart.

- Vad lugn han är. Nu kan han ju inte heta Bitis längre.

- Jodå, sa jag. Det namnet passar fortfarande bra.