|
Det bästa ur Arnes dagbok. Redigerad av Björn Gustavsson. |
Onsdag 2000-12-20: Hemmakväll
- Katten tittar på oss, sa Victoria.
- Hm, jaså.
- Du där, sa Victoria vänd till katten. Sluta stirra. Gå och göm dig.
Till min stora förvåning lydde Bitis. I nästa ögonblick var han som bortblåst.
- Var var vi?
- Du höll just på att ta av mig glasögonen.
- Vi kanske inte borde stå här mitt framför fönstret. Ska vi flytta oss till något bekvämare ställe?
Vi flyttade oss till ett bekvämare ställe.
- Se till att du stänger dörren ordentligt, sa Victoria.
-oOo-
-oOo-
- Vad tänker du på? frågade Victoria.
På ingenting alls, egentligen. Jag bara låg där och mådde bra. Endast en tanke seglade in i hjärnan - en tanke så fånig att jag hade tryckt ner den i en mörk vrå i hjärnan varje gång den hade visat sig.
- Är det sant att katter kommer från en annan planet?
Victoria reste sig upp på ena armbågen för att se mig bättre.
- Va, har katten berättat det?
- Han har skrivit det i min dagbok, sa jag, fast det är säkert någon som skämtar med mig. Begriper bara inte hur...
- Det har jag inte sett.
Hon rusade iväg till datorn utan att bry sig om att ta på sig något.
- Tänk att det alltid ska hända en massa saker så fort jag hoppar över ett par dar, muttrade hon. Hm, bara det gamla vanliga kattskrytet...
- Mjau, sa Bitis.
Han lät ilsken.
- Ja, jag sa skryt, sa Victoria till katten.
- Mjau.
- Och det ska du säga.
- Mjau.
- Nej, du din, sa Victoria, du borde...
- Öh, sa jag. Du menar väl inte att du pratar med katten...
- Du hör väl vad han säger?
- Ja visst, sa jag, mjau, och mjau igen, och mjau...
Victoria höjde ett ilsket finger mot katten.
- Låt Arne också få höra.
I nästa ögonblick hörde jag en röst mitt inne i huvudet. Det var något kattaktigt över rösten. Jag kände inte igen språket. Det lät inte ens mänskligt.
- Inte Intergalaktia, sa Victoria. Vi vet att du kan svenska.
- Okej då, sa rösten i mitt huvud. Du vet mycket väl att vi blev frikända i rättegången. Vi har lika stor rätt att vara här som du.
- Vilken rättegång? frågade jag.
- Hm, hans folk har egentligen ingen rätt slå sig ner på andras planeter och utöva tankekontroll...
- Vi blev frikända.
- ... så det blev rättegång. Nu råkar jorden ligga utanför den... hm...
- Långt utanför den civiliserade delen av Vintergatan, menar hon. Rena bondvischan. På tiden att vi kom hit och satte fart på utvecklingen. Utan oss hade Arne som tycker du tycker så mycket om fortfarande varit klädd i päls, burit en knölpåk och bott i en gammal grotta. Kanske hade varit bättre med tanke på hur han är klädd nu, eller snarare...
- Det är inte alls säkert, sa Victoria. Ni vann på att ingen lyckades bevisa att ni åstadkommit någon skada. Ni bevisade aldrig att ni har gjort någon nytta.
- Mjau, det behövde vi ju inte.
Det såg ut som om katten log belåtet.
- När var rättegången? frågade jag.
- Den började redan innan jag kom till jorden och avslutades i ren utmattning 1989.
- Vi blev frikända.
- Så länge?
- Katterna förhalade allting...
- Gjorde vi inte alls.
- Varenda uppfinning och företeelse skulle tas upp till granskning. Var den skadlig för mänskligheten? Och i så fall, skulle den ha uppstått utan katterna? Det tillkom hela tiden nya uppfinningar. Vi tror att katterna avsiktligt skyndade på utvecklingen under rättegången...
- Gjorde vi inte alls.
- Advokater och lapplisor kan bara vara påhittade av katter, sa Victoria.
- Advokater ger oskyldiga en chans mot mot rättmaskineriets tunga artilleri...
- Klart att ni tycker om advokater, sa Victoria. Ni hade ju en hel stab.
- Lapplisor lyder bara order. Dessutom skulle vägarna bli igenproppade och ofarbara om de inte fanns...
Diskussionen började göra mig yr i huvudet.
- Ursäkta en dum fråga, sa jag till katten. Men hur kan du veta något om rättegången? Du är ju bara en kattunge, högst fyra fem månader gammal...
- Mjau, jo, du förstår, Arne, sa katten, vi har vårt rasminne som sträcker sig tillbaka till tidernas begynnelse. Vi får det i oss med modersmjölken. Bokstavligen. Vi tycker synd om alla varelser i universum som föds historielösa och dör innan de har lärt sig en bråkdel av sitt släktes historia.
Diskussionen fortgick och fortgick. Den blev obegripligare och obegripligare i takt med att fler och fler ord sades på det främmande språket.
Till slut sa Victoria:
- Det här var ju en väldigt intressant diskussion. Jag vet inte vad den gick ut på, men vi ska kanske kalla det oavgjort, och så återgår vi alla till vad vi höll på med.
Så viskade hon i mitt öra. Jag nickade. Jag plockade upp katten och gick ut i köket.
- Nu ska du äntligen få mat, sa jag. Jag har en ny fin burk med kyckling i smarrig sås. Jag är säker på att du kommer att tycka om den.
Katten svarade inte. Jag satte fram maten, bytte vatten i vattenskålen och tassade iväg till sovrummet där Victoria väntade.
Tyst stängde jag dörren.
Äldre anteckningar är arkiverade under respektive månad.