Igår fick jag uppsöka Jourläkarcentralen. Jag har fått någon konstig bakterie i mig när jag var på Island, tror jag. Det enda doktorn kunde göra var att ta några prover och ge mig penicillin.

Det är inte roligt att söka läkare när det är helgdag. Först fick jag vänta tre timmar innan jag kom in, sedan skulle jag lösa ut receptet på jourapoteket. På apoteket satt det folk längs väggarna som väntade på sin tur. Naturligtvis gick jag fram för att ta min köbricka. Där satt en gubbe i rullstol och jag brydde mig inte så mycket om det. Jag tryckte på knappen för att kölappen skulle komma ut, rycker loss lappen och ska till att gå och sätta mig när den jävla gubben rycker kölappen ur min hand. Min första tanke var "jävla pensionär" men då fick jag dåligt samvete och tänkte att det kanske var någon lätt förståndshandikappad. Hade det varit det hade jag bara tagit ny kölapp och gått och satt mig. Men när gubben började hojta "den ska jag ha, den är min, släpp", förstod jag att det bara var en gniden gammal gubbe. Därför gjorde jag det enda rätta. Jag började slåss för min kölapp. Vi slet och drog i den lilla papperslappen så det stod härligt till. Stark var gubben också! Jag fick spjärna emot med ena foten uppe på hans rullstol. Tyvärr hade han inte förankrat stolen, så jag råkade sparka omkull honom där han satt. Då tappade han lappen och det var bara för mig att ta upp den. Himmel, så gubben skrek. Där var massor av folk i lokalen, men ingen sa eller gjorde något. Och varför skulle de det? Gubben hade sig själv att skylla. Sedan låg gubben på golvet och skrek resten av tiden jag var där. Han skrek om "ring polisen, hon stal min köbricka, vi handikappade äldre människor behandlas inte med respekt". Då blev jag riktigt förbannad. Jag fick syn på en blomvas med halvsurt vatten i. Det hällde jag över honom med orden "håll käften jävla gubbstrutt! Du ska lära dig veta hut"! Sedan stegade jag därifrån med min lilla gröna påse med penicillinet. Jag kände mig redan bättre. *lol*

Tintin

Ni får ursäkta att jag försvann så plötsligt. Jag drar snabbt vad som hänt sedan sist. Efter att jag varit hos Olivia i tisdags förmiddag, var jag och köpte julklappar. Jag vill vara ute i god tid. På kvällen var det ett frukansvärt åskoväder över Skåne. Det blev lite jobbigt eftersom jag extraknäckte som väktare. Åskan gjorde att många larm gick igång. I onsdags reste jag till Island (inte Nordpolen som någon missuppfattade det som). Min "föredetta" är islänning och hans fru var en gång i tiden en väninna till mig.

Nu undrar alla - hur hänger detta ihop? Jo, islänningen (vill inte skriva hans namn här) studerade i Lund för en del år sedan och det var där vi träffades. Men jag kände inte så mycket för honom att jag ville följa med honom tillbaks till Island. För att komma ur den knipan förde jag ihop honom med en av mina väninnor. Naturligtvis förstod han inte att jag låg bakom det hela, så det var han som officiellt gjorde slut. Två flugor i en smäll. Jag blev av med väninnan också som jag tyckte var lite jobbig.

Säg den lycka som varar för evigt! När de sedan gifte sig och fick en son, blev jag sonens gudmoder. Det var deras sätt att tacka mig då de träffats genom mig. Härlig unge men nu känner jag mig tvingad att varje år åka till Island på Albins födelsedag. Ja. De till och med döpte honom efter mig!

Tintin

Under förmiddagen har jag varit över hos min granne Olivia. Hon är en riktig krutgumma med glimten i ögat. För ett par månader sedan fyllde hon 102 år! Ibland fungerar jag lite som en sällskapsdam åt henne. Vi bor i en liten by bestående av tre hus och Olivia bor kvar hemma i sitt hus trots den höga åldern. Hon är bara lite trött och har lite värk i kroppen, och det tycker jag hon har rätt till, med tanke på sin ålder. Olivia är helt klar i knoppen, hör bra och ser bra. Det är hon inte sen att utnyttja.

Jag var alltså över lite nu under morgonen för att få tiden att gå för Olivia. Det kan bli drygt när hemtjänsten är de enda människor man ser på en dag. De har dessutom aldrig tid att slå sig ner för en fika. Jag gör det med glädje då Olivia tillför så mycket med erfarenhet, förslag och härliga minnen i mitt torftiga och förvirrade liv. Jag älskar faktiskt tanten av hela mitt hjärta.

Idag berättade hon om hur hennes 102-årsuppvaktning varit.
- De jäkla pissgubbarna kom i år också.
Ja, pissgubbarna är det samma som politikerna i trakten.
- Sedan jag började fylla tresiffrigt vallfärdar de hit för att få synas med mig i lokaltidningen och för att få äta tårta.
Detta är något Olivia blir väldigt upprörd för. Politiker står inte högt i kurs hos henne då hon tycker de försämrat allting för henne. Dålig pension, dyr och obefintlig sjukvård och så vidare.
- Men si, jag visste hur jag skulle göra i år! Jag bakade en särskild tårta för pissgubbarna med salt i. En hel näva salt slängde jag i.
Visst är det imponerande? Hon bakar själv fortfarande! Hon bjuder på de godaste vetebullar jag vet, när jag är över.
- Där stod de lismande och berömde mig för min tårta som de knappt kunde svälja. Då njöt jag. "Förvirrad gammal kärring" såg jag att de tänkte, och det spelade jag med på. De förväntade sig en senil gumma som inte hade alla hönsen hemma, och det var vad jag bjöd på. Jag svarade så avigt jag bara kunde på allting. Politikerna tittade förtvivlat på varandra och fick skrika när de pratade med mig. Det fick jag huvudvärk av, men det var det värt!
Vilken härlig människa! Jag kunde inte låta bli att fråga hur hon egentligen blev av med dem.
- Jag låtsades att jag somnade tvärt i fåtöljen. Då fullkomligen sprang alla sin väg för att slippa ifrån mig. Nu hoppas jag att de inte kommer tillbaks förrän jag fyller 110.
Jag kunde inte annat göra än skratta åt Olivia. Jag vill också bli som henne när jag blir gammal.

Samtidigt vill jag nog inte bli så gammal som Olivia. Hon har inga vänner eller släktingar i livet. Det är inte många i hennes åldersgrupp som bor häromkring. Dock är vi vänner för livet och hon är mig en stor glädje i livet. Jag känner att vi kan diskutera om precis allting. Jag passade på att berätta om mina funderingar på om jag även i år skulle uppträda på Kiviks marknad. Självklart, var hennes svar. Det visade sig att hon också i sin ungdom uppträtt på samma sätt. Hon gav mig till och med små förslag på hur man får männen till vansinnets brant genom små medel. I den rekvisitan ingick en dammvippa, ett hårspänne och några knappnålar. Tyvärr är resten en yrkeshemlighet som jag lovat Olivia att inte avslöja. Hon sa något om att vid hennes ålder behöver man behålla knepen för sig själv för att inte bli utkonkurrerad av någon liten tjugofemåring. Jag tror hon spanar lite efter Bengt-Ove, får brevbärare.

Jag undrar varför posten dröjer? Den brukar aldrig vara så här sen.

Tintin

Jag vill inte berätta om hur det gick till när jag backade över min man. De gånger jag berättat har människor börjat skratta. Lite snabbt kan jag sammanfatta det med att jag hade bråttom till jobbet en morgon, och hur skulle jag veta att Hubbe satt på huk bak bilen och satte dit det nya skattemärket? I två månader fick jag vara en gift kvinna.

Som frilansande konsult har jag ett fritt arbetsschema. Idag tog jag och bästa väninnan (Mio) bilen och körde några rundor på Österlen. Så nu vet ni ungefär vart jag bor. Våren har kommit långt här och vi stannade till i hamnen i Kivik. Det blåste kallt från havet men solen gassade och gjorde det hela behagligt skönt. Ni som varit i Kivik vet att där finns en lång mur utmed hamnen. Där satte vi oss tryggt i lä från vårvindarna, klädde av oss så mycket moralen tillät och vände våra ansikten mot solen. Ikväll känner jag hur det svider på näsryggen. Solsveda.

När vi satt där och njöt, frågade Mio mig om jag skulle vara med på Kiviks marknad i år också. Jag har faktiskt själv funderat lite på det. Det var en ganska häftig erfarenhet, måste jag säga. Inte att gå runt på marknaden eller stå och sälja något. Nej, ifjol uppträdde jag som exotisk dansös i ett av tälten. "Strippa i porrtältet" kallar Mio det för, men jag kan inte se det på det viset. Kanske hon har rätt. Jag tycker inte jag gör något fel som klär av mig för pengar. Har man en perfekt kropp så är det inget fel att visa upp den! Lite föraktfullhet kände jag mot männen i tältet eftersom de inte såg mina konstnärliga egenskaper. Gamla snuskgubbar! Samtidigt hade jag enormt kul och kände att jag lekte med männen, att jag hade kontrollen och makten. Fnissvarning blev det när alla män kom in och slog sig ner med sina avlagda jackor i knäna. Eller lite högre upp i knäna. Okej, då! Över skrevet. Jag hann aldrig mer än knäppa upp en knapp förrän det såg ut som om alla killarna hade rest små cirkustält av sina jackor.

Tintin

Idag hade jag fullt upp med att korrekturläsa en barnbok. Det var ett litet uppdrag jag fick från ett av landets större bokförlag. Jag fann det ytterst frustrerande när jag insåg att jag skulle kunna skriva boken bättre själv. Så det var vad jag gjorde. Jag tog och skrev om boken helt och hållet och strök över författarens namn och skrev dit mitt eget.

Sakta men säkert, med Jontas hjälp, har jag börjat bygga ut min hemsida. Jag har längst ner lagt till några, i mitt tycke, bra dagbokslänkar. Längst upp har jag nu lagt min gästbok och en liten förklaring till vem jag är. Så mycket får man nu inte veta av att läsa det. Jag kallar Jontas för min styvbror men det är inte riktigt sanningen. Sanningen är relativ!

Om tiden inte springer ifrån mig så ska jag imorgon berätta om min före detta man. Han dog visst. Jag råkade backa över honom. Livet är hårt.

Tintin

Det har varit en underbar dag idag! Det började med regn men sedan sken solen hela eftermiddagen. Våren är här. Det märks främst genom att fåglarna börjar kvittra fyra på morgonen. De har aldrig hört om vett och etikett. Själv funderar jag på att i det läget stoppa lecakulor i öronen. (Vart har jag hört det innan? *lol*)

I övrigt har söndagen varit bra. Tvättade sovrumsfönstret och hängde upp de nya gardinerna. När jag studerar dem lite närmre ser jag att de påminner om färgerna här. Jag kan väl inte säga att gardinerna är oranga men de är beiga och vinröda. Randiga. Skitläckra!

Det är snart en ny dag. En arbetsdag så jag har inte tid att sitta här. Det finns så mycket att göra innan helgen är över. Men nu börjar det likna en dagbok. Jag har skrivit två dagar på rad! Vilken prestation! *lol*

Tintin

Äntligen har jag fått ut en egen dagbok på nätet. Jag vill tacka Jontas som hjälpt mig. Tack för att jag fick låna din dagbok som mall och för den fina bilden av mig. Nog om honom! *lol*

Hur skriver man en dagbok på Internet? Vad ska jag skriva om egentligen? Jag har mina små tankar på att ha mer än bara en dagbok, men som en början så. Kanske jag ska visa mina favoritrecept här? Vi får se vad framtiden bär i sitt sköte.

Så mycket mer skriver jag inte idag. Nu ska jag testa och se om jag kan ftp:a ut det här i sajbern. Kanske jag snart också skaffar en sidräknare och gästbok också. Min mailadress? Jag vill vara lite anonym. Mer om mig senare.