Arnes värld

- Du måste hjälpa oss att driva in en och femtio, sa Nils Persson.

Mobilen hade ringt fyra gånger innan Nils Persson äntligen hade slagit av den och kunde börja förklara varför koncernens dotterbolag för indrivning hade anlitat mig.

Jag jobbar på det som finns kvar av koncernens IT-avdelning. Driften av datorer och nätverk har förstås lagts ut på andra företag, så att vi kan ägna oss åt vår kärnverksamhet - att tjäna pengar. Tanken från början var att outsourca all IT-verksamhet, men det visade sig att det fanns arbetsuppgifter som föll mellan stolarna, så man tvingades behålla en liten IT-avdelning som med tiden har växt till ungefär 30 personer.

Koncernledningen drömmer fortfarande om att outsourca resten av IT-avdelningen, men hittills har det fallit på att våra arbetsuppgifter är så luddiga att externa företag bara skulle acceptera dem mot löpande timtaxa, vilket skulle bli betydligt dyrare än att behålla IT-avdelningen inom koncernen.

- Jag menar alltså inte att du personligen ska driva in en och femtio, sa Nils Persson. Saken är den, förstår du, att något pucko på konsultfirman som implementerade indrivningsdatabasen tyckte att det borde finnas ett minimumbelopp. Han satte in en spärr på femtio kronor. Vi skulle ha stämt dem, men de har gått i KK eller ombildats eller nåt, så det finns ingen juridisk person att stämma, och våra advokater säger att det inte finns någon laglig möjlighet att stämma de individuella konsulterna direkt…

- Vem skulle vilja driva in en och femtio? Ingen vettig människa…

- Det har gått system i att inte ta en påse innan man betalar varorna. Sedan kommer man på att man glömde att ta en påse och så får man en påse gratis för att kassörskan redan har börjat med nästa kund.

Jag saknade ord. Nils Persson fortsatte:

- En butik tyckte det var dags att statuera exempel.

- Men en plastpåse?

- Många plastpåsar små blir en stor å. Förmodligen måste de kompensera sig för bortfallet när de inte längre vågar märka om köttfärsen.

Avlyssnat på mitt senaste uppdrag. Mer om detta uppdrag senare.

- Nils Persson, vad kan jag stå…?

- …!!!

- Utsugning? Nej, det är inte vi…

- …

- Menar ni fettsugning? Då är det Doktor Komas klinik…

- …

- Inte det. Insugning kanske? Då får ni ringa vårt systerföretag som säljer dammsugare…

- …!

- Slamsugning…? Här sysslar vi alltså bara med indrivning…

- …

- På det viset. Ni vill överklaga ett indrivningsbeslut… Men säg det då, människa!

- …

- Inga problem… om jag får namnet och adressen så skickar jag inbetalningskort…

- …!

- Nä, det kostar bara femtio kronor och då får ni vårt stora blankettpaket med överklagningsblanketter…

- …!!! #%#€%!!”#!!! …!!!

- Förlåt? Vi håller inte på med det har jag ju sagt. Bara indrivning…

Han tystnade och la sakta ifrån sig mobilen.

- Du måste hjälpa oss att driva in en och femtio.

Jo, nog hade han virusproblem alltid.

Norton är inte mitt favoritantivirusprogram, men det funkar mycket bättre om man uppdaterar virusdefintionerna lite då och då. Jag var ändå förvånad att han hade lyckats smitta datorn; vårt företag sitter bakom en brandvägg med stränga regler för vilka sajter man får besöka. Det visade sig att ledningen satt utanför brandväggen - de behövde fria händer, som högsta chefen uttryckte det.

Fria händer. Det skulle jag behövt. Han hade bråttom iväg till ett möte, sa han, men han lät mig inte jobba i lugn och ro. Det slutade med att jag inte hann göra en extra virusscanning innan han rusade iväg.

- Vad tror du om Microsofts köp av Yahoo då? frågade han.

- Tja, det går väl som vanligt, sa jag utan att titta upp från skärmen.

- Det har du rätt i. Nu är det dags att sälja Google-aktierna.

Det var inte min slutsats, men jag sa inget i hopp om att samtalet skulle dö ut.

- Jag trodde att Frank skulle komma, sa chefen.

- Han har slutat.

- Han fixade min dator förra gången. Han kan verkligen sina saker, den mannen. Han kommer att gå långt. Datorn var nästan som ny efteråt. Vet du var han jobbar nu? På Microsoft?

- Någon konsultfirma… hans egen tror jag.

- Vi borde anlita honom. Jag har alltid tyckt att vi borde ägna oss mer åt kärnverksamheten och lägga ut tekniken på andra. Vet du vad firman heter?

- Ingen aning.

Jag fick några ögonblicks arbetsro.

- Är du klar snart? frågade han sedan.

- Nej. Inte om du vill ha en virusfri dator.

- Frank sa att datorvirusen börjar bli resistenta och knepigare och knepigare att bli av med. Det är all den där överförskrivningen av antivirusprogram som gör det. Eller hur? Stämmer inte det?

- Hm, sa jag. Det var en väldigt intressant teori…

- Frank brukar veta vad han pratar om.

Ibland vet Frank vad han pratar om, tänkte jag. Så länge han inte pratar teknik.

- Är du klar snart?

Jag läser i nätutgåvan av Dagens Nyheter att Boris Jeltsin funderar på att avgå.

Vad jag kan minnas har han redan gjort det för länge sedan. Han efterträddes av Putin. Men jag är den ende här som minns att Jeltsin har avgått. Inte ens Yngve minns det.

Det är nackdelen med att resa sidlänges i tiden. Jag borde ha vetat bättre än att gå nära Stefan Saurkrauts tidsmaskin igen. Nu är Stefan försvunnen och jag sitter fast här. Förmodligen för gott. Tur ändå att det mesta är sig likt. Det kunde ha varit mycket värre.

Nog om detta. Nu är jag här och det som är gjort är gjort. Mitt liv har inte varit alldeles händelselöst sedan jag senast skrev dagbok på nätet och kanske kommer jag att berätta något om mina vandringar på ökenplaneten Akrofagia, mina upplevelser som säsongsarbetare i Petrograd 1915-1916 eller när jag kilade runt och sorterade lertavlor i Ashurbanipalbiblioteket, men huvudsakligen kommer den här dagboken bloggen att vara en sannfärdig skildring om mitt liv från idag och framåt.

Fast nu måste jag rusa iväg. Jag har blivit utsedd som frivillig att fixa högsta chefens dator, som verkar ha fått något virus. Min tillfälliga passerkort till 69:e våningen - direktionsplanet - kom precis nerslamrande i rörposten. Måste rusa.

Midvinternattens köld är mild,
stjärnorna är insvepta i ett grått täcke.
Endast rimmen lyser upp tillvaron med sin frånvaro.
Ingen sover, allra minsta bloggarna.

Redan min svensklärare tyckte att jag borde hålla mig till prosa.

Det är den sista skälvande timmen detta år och jag har bestämt mig för att börja skriva dagbok igen. Eller blogga som det heter nu för tiden. Jag hade hoppats på att Yngve skulle tala om för mig vilket bloggverktyg som gäller, men han sa att han aldrig har varit frestad att ge sig ut i bloggträsket. Det fick bli WordPress och nu orkar jag inte installera något annat verktyg även fast jag inte är särskilt förtjust i att översättarna inte har orkat översätta alla texter.

Mitt nyårslöfte får som vanligt bli att inte försöka förbättra mig själv, utan vara nöjd mig själv som jag är.