Jag hade så stora planer på att svara på mina gästboksinlägg. Tyvärr förstår jag inte vart all min tid tar vägen. Inte sedan i fredags har jag hunnit skriva dagbok heller.

Amordeen frågade i min gästbok hur jag fått smeknamnet Tintin. Som alla vet (?) heter jag Albertina. Kanske jag i skolan hade kallats för Tina om det inte vore för att en klasskamrat hetat Kristina, och redan hade det smeknamnet. Ska jag svara ärligt så vet jag inte om det var seriefiguren Tintin man hade i åtanke när jag tilldelades smeknamnet. Förmodligen. Jag har aldrig tänkt närmare på det. På något vis har jag växt in i mitt smeknamn, så Albertina är bara något som står i mitt pass och och på mitt körkort.

I går körde jag runt och letade miljöer som jag kan använda mig av till min bok. Jag har fått många uppslag och kan inte förstå hur jag kunde tro att det bara var att sätta sig ner och skriva en bok utan att kontrollera uppgifter. Idag har jag varit på musseet och tittat på hur kläder och arbetsredskap såg ut i slutet av 1800-talet. Jag hann också gå in på biblioteket för att leta efter några tidningsartiklar. Sakta men säkert tar boken form i mitt huvud. Det kommer säkert gå betydligt lättare att nu sätta sig ner och påbörja boken. Vissa utkast har jag redan gjort, och de har jag testat på Oliva (min 102-åriga granne). Hon om någon vet hur det var på slutet av 1800-talet. Ja, inte efter egen erfarenhet, men hennes mor levde då. Så lite insatt är hon.

Jag har en tid sett att några av de andra dagboksskribenterna på nätet ska träffas i Norrköping i juni. Det hade varit kul att komma med, men jag tror jag avstår. Styvbrosan skulle nog inte uppskatta om jag dök upp. Särskilt inte som han tycker det är lite pinsamt att jag skriver i min dagbok om att ha sex. Jag kan inte förstå varför han plötsligt blivit så pryd, för det är han inte i vanliga fall. Han är hästlängder värre än mig! *lol*

Lite senare..

Jag blev avbruten i mitt dagboksskrivande. Dag ringde. Det är en gammal pojkvän till mig. Jag förstår att ni undrar hur många pojkvänner jag egentligen haft. Fundera inte på det ni! *lol* Hur som helst så är vi gamla goda vänner. Ungefär samtidigt som jag gifte mig med Hubbe så gifte sig Dag med Sonja. Att Dag ringde idag berodde på att han blivit utkastad. Sonja vill inte längre veta av honom, så nu undrade han om han kunde få bo hos mig tills han ordnat egen bostad. Klart jag inte nekar en gammal vän. Han kommer senare ikväll.

Tintin

Tystnad
Tystnaden gav rösten eko
Rösten i mitt inre
Den som jag överröstat
Med ett fullt liv

Mina planer för veckan har varit att i lugn och ro skriva ett par kapitel i min kommande bok, och att prata lite med Arne. Gullplutten. Nu blev det inte så. För att börja med varför jag inte har pratat med Arne; mobilen fungerade inte i torpet. Batteriet hade tagit slut och det hjälpte inte med att jag faktiskt hade adaptern med mig. Det tog några förvirrade minuter innan jag kom på att ett strömlöst torp inte har något eluttag att sätta adaptern i. Jag hoppas inte Arne varit orolig för att jag inte hört av mig. Redan i förväg hade jag förvarnat om att det kunde bli problem eftersom jag inte visste om det fanns täckning i området för att ringa från en mobiltelefon. Istället har jag precis skickat e-post till Arne. Jag får nog ta och ringa honom också nu när jag lagt ut dagboken. Vill höra hans röst.

Inte skrev jag ett ord heller på hela veckan. Jo, några dikter blev det, men inte mer. Luften bara gick ur mig när jag kom ut i den tysta och rogivande skogen. Hela första dagen satt jag och stirrade på ett tomt papper. Tankarna befann sig någon helt annanstans. Jag har börjat undra vad jag egentligen lever för. Att ständigt vara på språng mellan två jobb? Nej, det kan inte vara min uppgift här i livet. Det måste finnas något mer. Något som verkligen är betydelsefullt. Jag fick förra veckan uppleva hur fint det kan vara att ha någon. Någon nära. Någon att älska.

Resten av veckan har jag gått väldigt mycket i skogen. Upptäckt det ekologiska livet med växter och djur. Jag har nog aldrig känt mig så avslappnad och lycklig. Det blev något av en semester för mig, trots alla tankarna. Rena meditationen. Jag undrar om jag var på väg att bränna ut mig?

Från och med nu tar jag inga konsultuppdrag. Istället ska jag nu på heltid koncentrera mig på mitt skrivande. Det börjar bli dags att skriva ett nytt kåseri till tidningen. Jag hoppas skriva det under helgen. Boken börjar jag skriva på i nästa vecka istället. Varför brådska? Jag bestämmer över mitt eget liv. Och nu har jag bestämt att jag ska ringa Arne. Hoppas jag inte väcker honom. Gullplutten.

Tintin

Jag har hittat ett litet torp långt ute på landet där jag ska tillbringa veckan med att börja skriva på min bok. Där finns ingen ström, inga telefoner, inget rinnande vatten. Att jag valt göra så här, är för att få lite inspiration och komma i stämning. Boken jag ska skriva ska handla om en flicka på sent 1800-tal som lever i armod. Tidigt i morgon åker jag iväg.

Igår pratade jag lite med Arne per telefon. Bara att höra hans röst fick mig att nästan sluta andas. Det värker så i mitt bröst. Gullplutten! Nu hoppas jag bara att mobilen fungerar i torpet så vi kan ha fortsatt kontakt. Annars får jag hoppas på att det finns någon granne i närheten med telefon, men jag tror inte det är troligt. Och hur konstigt skulle det inte se ut om jag dök upp på farstutrappen till någon liten stuga ute i skogen och ville låna en telefon för att kunna prata med älsklingen? En vecka går fort. Jag ska vara hemma på fredag igen. Förhoppningsvis med en stor resväska full av anteckningar och utkast till boken.

På kvällen igår var det schlagerfestival. Den stora. Varje år träffas jag och några gamla goda vänner för att se tillställningen på teve. I år var vi hemma hos Mio där vi först åt en god middag innan vi bänkade oss framför teven. Det var ganska kul. Jag hade Helmut med mig och vi mobbade den stackaren. Efter Tysklands bidrag pratade vi bara nonsensspråk med varandra och Helmut tog lite illa upp. Han skämdes nog över hur omvärlden nu ser Tyskland. *lol*

Alla tyckte att rätt låt vann. Kanske för att Danmark ligger så nära? Vi har bara åtta mil dit. Annars var det Island vi gillade mest. Killen där hade urläckra tatueringar på armarna. Det fick mig att fundera på om jag ändå inte ska skaffa en tatuering. En pytteliten på vaden. Sexigt.

Nu har jag sovit halva dagen. Så blir det när det är fest fram till klockan fyra på morgonen. Jag får vara glad att jag är så pigg som jag ändå är. Tur jag inte påverkas av rödvin och får migrän av det.

Ses på fredag eller lördag!

Tintin

Min sista dag i Stockholm. Jag märker redan nu hur svårt det känns att skriva om det. Dagen då jag skildes från vännen min. Arne.

Som vanligt hade jag en del att klara upp, vad gäller arbeten, under förmiddagen. Redan på morgonen hade jag stuvat in min packning i bilen för att vara säker att hinna till tåget senare. Tiden rusade på och plötsligt var det dags för mig att hämta upp Arne på bokförlaget. Vi hade kommit överens om att han skulle vara med när tåget gick. Få träffas in i det sista.

På förlaget var det lika kaotiskt som vanligt. Innan jag hade hittat Arne var man på mig om jag inte kunde tänka mig att svara på inlägg i en annan av deras planerade tidningar. Det skulle vara något i stil med "I förtroende med Tintin". Det tackade jag nej till och hänvisade till att den nuvarande belastningen räckte mer än väl för mig. Istället tipsade jag dem om att kontakta en av mina vänner (Jerker) som är en otroligt god lyssnare och som ger fina, raka och ärliga svar. Och som dessutom sedan tidigare sitter och skriver något liknande ideellt för en föreningstidning. Jag tror det skulle bli ganska lyckat om Jerker fick denna chansen. De lovade att ta kontakt med honom och begära in lite skriftprover.

Arne hittade jag djupt försjunken framför en dator. När han fick syn på mig lyste han upp och det värmde gott i mitt hjärta. Gullplutten. En snabb puss och vi begav oss av för att hinna lämna tillbaks hyrbilen. Vi hade kommit underfund med att det bästa var att först lämna tillbaks bilen för att sedan därifrån ta en taxi till stationen. Tur var det med tanke på hur fredagstrafiken såg ut på eftermiddagen. Arne har tidigare påpekat om min körsätt, men detta var så att också jag nästan blev lite rädd. Dock var taxichauffören skicklig och vi kom fram helskinnade.

Vi var där i god tid, men all trängsel gjorde ändå att vi inte kom fram till själva tåget förrän i sista stund. Arne fick hjälpa mig med att bära ombord allt mitt bagage som växt betänkligt på en vecka. Dessutom fick jag ta det lite försiktigt med fruktskålen i glas som jag köpt.

Stressen gjorde att vi inte fick möjlighet att ta ett ordentligt farväl av varandra. Det blev några korta "vi syns, vi träffas, vi hörs". Jag led. Helst av allt ville jag bara sjunka in i Arnes armar och bli kvar där. Det var då tåget sakta började rulla! Och Arne hade inte hunnit stiga av! Vi blev nog båda lika skärrade men jag återvann fattningen snabbast och släpade med Arne till toaletten. Här gällde det att utnyttja tiden maximalt! Arne blev först förvånad men han fattade snabbt galoppen.

I det kritiska ögonblicket började någon banka på dörren. Jag kände hur Arne stelnade till. "Fortsätt! Fortsätt!" vrålade jag så högt att personen utanför måste ha hört det. "Du får inte sluta nu!" Mitt spontana vrål hade en dubbel effekt - förutom att åter få fart på Arne upphörde bankningarna.

Det måste ha svartnat för ögonen på mig för ett ögonblick. Tåget saktade in på Stockholm Syd. Fumlande och flåsande rättade vi till kläderna och rusade ut från toaletten. Arne fortsatte rusningen ut ur tåget och jag höll på att springa rätt i armarna på konduktören. Jag gav honom mitt soligaste leende (vilket inte var svårt, jag skulle ha lett lika glatt åt en hungrig krokodil) och letade fram biljetten. "Het dag, eller hur?" kommenterade han torrt när han klippte biljetten. "Nästa Hallsberg."

Som jag sa tidigare sitter jag nu hemma och känner hur svårt det är. Så intensivt vi levde med varandra under en vecka. Jag skulle behöva lite tid för mig själv nu, men tyvärr har Helmut kommit tillbaks från Tyskland lite tidigare än planerat. Kanske det är lika bra så jag inte börjar fundera för mycket på om jag gjorde rätt som åkte hem. Det känns också ganska tryggt med doften av de nybakade bullarna som Helmut gjorde tidigare ikväll. Vi ska ta en sen fika nu, men ska jag berätta om Arne? Jag tror jag behåller det för mig själv åtminstone denna helgen. Gud, vad jag saknar gullplutten.

Tintin

Inkompetenta människor finns det gott om. Jag tror jag hade "förmånen" att träffa dem alla idag. Ibland blir man bara så trött! Tillfällen då luften bara går ur en och man vill sätta sig ner på stället och stortjuta.

Att jag nu inte gjorde det kan jag förmodligen tacka Arne för. Jag har hela dagen känt ett lyckorus efter nattens lilla diskussion där jag låg i hans armar. Vi kom kanske inte fram till så mycket eftersom jag just nu inte vill se framåt eller bakåt. Vill bara vara. I nuet. Känna den tryggheten som det ger. Särskilt eftersom fredagen oroar. Min sista dag i Stockholm. Min sista dag hos gullplutten.

Dagens första grova miss. Jag skulle hålla en föreläsning för en gymnasieklass direkt på förmiddagen (om hur killar och tjejer ska bemöta varandra med respekt). På skolans kansli visste man ingenting. Efter lite forskande kom de fram till vilken klass jag skulle besöka och vart de befann sig. Lätt stressad skyndade jag dit bara för att upptäcka att klassrummet var låst. Tillbaks till kansliet. Nya uppgifter. Tydligen skulle jag in i en annan närliggande byggnad. Lika tomt där. Åter till kansliet. Och nu var jag irriterad på riktigt! Då kläcker den dumma människan ur sig att "javisst, ja. Jag ringde och avbokade dig på din telefonsvarare igår då lektionerna för den klassen ställts in idag".

Sedan fortsatte dagen i samma stil. Vid lunchtid hade jag ett studiebesök inplanerat vid akutmottagningen på Södersjukhuset. Det är en stor akutmottagning och jag har från mitt hemlandsting fått uppdraget att se över deras organisation för att jämföra likheter och skillnader. Jag blev imponerad. Ända tills jag såg hur man nästan höll på att ta livet av en patient. När jag påtalade att de riskerade patientens hälsa genom sitt förfarande, snäste man bara något om att "du är väl inte doktor"? Nej, kanske inte, men ibland är det så uppenbart när fel begås. Jag stod på mig och krävde att de sökte en specialistläkare som kunde komma och göra en ny bedömning av situationen. Tack vare det överlevde patienten. Men att jag som lekman ska behöva gå in, kan inte vara meningen.

Det var sen eftermiddag när jag begav mig ifrån sjukhuset. Två ärenden avklarade, två ärenden återstod. Jag hade halvt om halvt lovat styvbrorsan att söka upp ett annat av Stockholms sjukhus för att höra om det fanns framtidsmöjligheter för honom att få jobb där. Där fanns gott om jobb. Bara att välja och vraka. Tyvärr uppstod det hela tiden missförstånd, för de trodde att det var jag som sökte jobb. Det slutade med att de erbjöd både mig och styvbrorsan jobb. Jag kunde inte få in i deras små klena huvuden att jag inte var intresserad.

Dagens sista besök var av privat karaktär. Jag hade bestämt träff med en av mina allra bästa kamrater från skoltiden, som flyttat till Stockholm. Varje gång jag besökt Stockholm har jag försökt att också hinna träffa Niclas. Det var lika härligt som vanligt att få se honom och hans lilla flicka. Hon börjar bli stora damen nu och ska till hösten börja i skolan. Det är inte klokt vad tiden går. Vi lagade mat tillsammans i Niclas kök. Efter att ha ätit och tittat på barnprogrammen med Matilda, fick hon allt gå och lägga sig. Naturligtvis under högljudda protester. Inte ville hon lägga sig när tant Tintin var på besök! *lol* Men vi fick med gemensamma ansträngning henne i säng och hon somnade. Därefter satt vi ensamma kvar och pratade om livet. Om vad vi varit med om sedan sist. Det är märkligt. Vissa människor kan man prata om allt med. Så har det alltid varit mellan oss. Kanske för att vi förblivit vänner och inget annat.

Det blev lite sent innan jag bröt upp. Jag hade lovat Arne att inte bli borta så länge ikväll. Trots att jag höll hastigheten någorlunda när jag körde ifrån Niclas, så blev jag fasttagen i en fartkontroll. Poliserna tyckte jag hade kört lite väl fort så de gav mig böter. Det tycker jag är okej. Så länge jag inte kör mer än 30 km för fort får jag inget annat än böter. Det kan det vara värt.

Nu måste jag avsluta innan kvällen försvinner helt. Jag vill hinna umgås med Arne innan sänggående. Nästa gång jag uppdaterar gör jag det hemifrån. Vad det innebär gör mig väldigt ledsen. Bara en dag kvar hos Arne...

Tintin

Idag (eg. igår) fullkomligen flög jag ur sängen. Jag var försenad och hade glömt säga till Arne att väcka mig tidigt. Så det blev att hoppa över frukosten och rusa ut i storstockholms morgonröra.

Eftersom jag nu ändå befann mig i Stockholm, så ville bokförlaget att jag skulle komma in igen för att gå igenom lite av vad som ska hända med min barnbok. Jag har därför idag hela morgonen och förmiddagen fått skriva på en massa papper och jag fick också en check med förskottsbetalning. Dessutom ville de att jag presenterade mina idéer om vad mina tre följande böcker skulle handla om. Problemet är att jag har väldigt många idéer. Representanterna för bokförlaget fick därför agera bollplank och vi kom till sist fram till att jag ska skriva en trilogi. Arbetsnamnet är "Anna på Bakken" och ska vara en ungdomsserie med historiska inslag från det skånska 1800-talet. Främst är det nog ändå en kärlekshistoria. Tyvärr kan jag inte utveckla det mer här eftersom någon kanske stjäl min grundhistoria.

När man såg hur många idéer jag hade så fick jag ett erbjudande till. Bokförlaget är också ansvarig för en ny tidning som ska komma ut på marknaden snart. De ville att jag varje vecka skulle skriva ett kåseri. Jag tror att mina drömmar håller på att gå i uppfyllelse. Det skrivna språket är det jag främst vill arbeta med, och nu får jag göra det. Bland annat innebär kåseriet att jag varje månad får en fast inkomst. Att vara frilansare med olika och skiftande uppdrag gör tillvaron osäker, eftersom jag inte vet hur länge jobben kommer in. Därför brukar det ofta bli att jag jobbar femton timmar per dygn plus helgerna. Nu kan jag istället koncentrera mig på mitt skrivande.

Det brann lite i knutarna så jag fick sitta kvar på bokförlaget och skriva de tre kommande kåserierna. Med den framförhållningen behöver jag inte varje vecka stressa med att passa deadline. Livet är underbart!

På en timme skrev jag ihop kåserierna. När jag lämnade in dem så nämnde jag något om att jag verkligen uppskattade möjligheten att få skriva och att jag dessutom hade en hemsida där jag skrev dagbok. Väldigt vad man stirrade på mig! Många tankar hann fara genom huvudet på mig. Jag undrade nästan om jag sagt eller gjort något fel. Kanske man inte fick ha en hemsida för bokförlaget? Kanske ansåg de sig äga sina författares alla skrivna ord? Men jag hade oroat mig i onödan, för istället fick jag frågan om jag kunde hjälpa dem med deras hemsida. Hjälp! var min första tanke. Än så länge känner jag mig som novis när det gäller hemsidor. Att jag lärt mig publicera dagbok på nätet är helt och hållet brosans förtjänst.

Det finns inga hinder som är för stora, så jag svarade utan betänketid att jag skulle hjälpa dem. Jag förklarade också för dem att jag personligen inte kunde göra något men att jag hade kontakter. Naturligtvis tänkte jag på min vän som jag trodde mig veta vara en duktig webbmakare eller vad det heter. Han jobbar ju för tusan på ett sådant där webbföretag! *lol*

Tydligen var problemet mycket akut så jag fick ringa hem till Arne. Att han inte jobbade idag berodde på att hyresvärden tydligen ville ha dit en sotare, eller hur det nu var. Hastigt och lustigt bestämde vi att vi skulle träffas på Arnes jobb, för tydligen behövde jag få ett godkännande av chefen där att få använda Arnes kunskaper. Eftersom jag aldrig haft någon anställning eller chef över mig, så hade jag nästan glömt att jag inte kan bestämma allt här i världen. Jag trodde ju inte att det skulle vara svårt att få min lille sötnos att ställa upp, men chefer kan trilskas. Därför kände jag att detta var en diskussion jag behövde ta ansikte mot ansikte.

När jag kom till Arnes jobb, hade han inte kommit. Jag hade inte tid att vänta heller eftersom hela ärendet brådskade.

Det var inte svårt att hitta chefen som skulle ge sitt godkännande. Peter nånting. En stilig karl som jag fann tilltalande. Kanske för att jag hade en föreställning om att manliga chefer är cigarrrökande bufflar som vägrar lyssna till andra. Sådan var inte Arnes chef. Han verkade mycket engagerad och jag kände att han lyssnade på mig. Jag vet inte hur vi kom in på det, där vi satt och väntade, men jag kunde inte låta bli att berätta att jag hade en egen hemsida där jag skrev en nätdagbok. Det var då - i det ögonblicket då jag samtidigt såg Arne i ögonvrån - som det slog mig. Min Arne är samma Arne som skriver dagbok på nätet! Tydligen höll jag på att försäga mig för Arne avbröt diskussionen genom att sparka till mig. Jag om någon kan ta en hint. Förmodligen känner Peter inte till Arnes nätdagbok, och det verkade som om han ville ha det så.

Därför drog jag istället mitt ärende gällande bokförlagets webbsida och om att vi ville hyra Arnes tjänster. Den trevlige Peter byttes genast mot den affärmässige Peter. När jag hörde det begärda priset fick jag göra allt för att undertrycka den spontana reaktionen att sträcka mig efter närmsta krukväxt och slå den i huvudet på Peter. Hans pris var skyhögt ovanför vad förlaget kunde tänka sig att betala, och han motiverade det med klyschor som "klippan Arne, hög arbetsbelastning". Här gällde det att hålla huvudet kallt och förhandla. Naturligtvis gick jag segrande ur striden. Även om Peter blev lite patetisk på slutet och började stöta på mig. Men i och med det var jag inte längre bunden att hålla mig till strikt affärsmässiga förhandlingsregler. Jag kan allt också förhandla på Peters nivå!

Jag sa något om Arnes dåliga lön (en ren gissning) och antydde att jag lätt kunde fixa ett nytt jobb åt Arne. Det tog skruv! Det där med lönen var tydligen en öm punkt. Till Peters heder måste säga att han insåg när han var slagen och att han tog nederlaget som en man.

Halva eftermiddagen hade redan gått så jag fick skynda mig att dumpa Arne på bokförlaget. En snabb presentation och jag fick köra vidare till nästa jobb. En skolklass skulle få en guidad tur på Skansen, och jag var inbjuden att berätta om en av de skånska gårdarna som står där. Jag hann precis. Ungarna var härliga och hade massor av frågor. En dag vill jag också ha barn och det ganska snart. Jag blir inte precis yngre. Frågan är om barn finns plats i mitt hektiska liv. Kanske nu när mina författardrömmar uppfylls? Då får jag nog mer tid åt annat än jobb.

När jag kom hem till Arnes lägenhet, hade han fortfarande inte kommit hem. Som tur är hade han gett mig en extranyckel. Jag bytte hastigt om och lånade hans digitalkamera. Det hade han gett mig lov till, även om han inte vet vad jag skulle använda den till.

Kvällens uppdrag tog mig tillbaks till riksdagshuset. Jag kände mig som en spion från någon gammal deckare där jag stod och tryckte bak husknuten. Efter en stund såg jag hur "mina" riksdagsmän från i måndags kom ut ur byggnaden lite pö om pö. Särskilt ett par av dem hade jag planer på att följa efter, för jag hade mina misstankar. De hade varit väldigt arroganta på mötet jag hade med dem. Sexistiska pösmunkar! Och mycket riktigt. Efter att de ätit en stadig middag på en exklusiv restaurang, kunde jag följa dem vidare till en närbelägen porrklubb. Så läraktiga (och lögnaktiga) var de! Även om det var de som bjudit in mig till måndagens möte, så kände jag att uppdraget inte var slutfört.

Lova att inte skratta åt mitt tillvägagångssätt. Jag nästlade mig in på porrklubben bakvägen och utförde en "Kiviks marknad". Tjejerna på stället hjälpte mig och lät mig få strippa fram på scenen med minimalt med kläder på mig. Bara tillräckligt så jag hamnade framför mina politikers sittplatser med min kamera. Där tog jag en massa bildbevis där de satt och höll halvnakna tjejer under varje arm. De blev nog ganska paffa för de reagerade inte meddetsamma. Jag var halvvägs nere från scenen igen när jag bakom mig hörde de arga ropen och hur stolar och glas flög i golvet. De fick aldrig tag i mig. Bilderna ska jag skicka till deras respektive partiledare med ett medföljande beskt brev om politikers vett och etikett. Visar det sig inte heller hjälpa så måste jag nog tyvärr också underrätta massmedia.

Nu börjar veckan gå mot sitt slut och jag ska om två dagar bege mig av hemåt. Frågan är hur jag vill ha det med Arne i framtiden. Samtidigt som jag inte är på jakt efter ett seriöst förhållande just nu, så gillar jag vad han gör med mig. Han får mig att slappna av och inse att något saknas i mitt liv. Vi kanske borde prata om detta innan jag ger mig av, men jag vill inte. Jag vill inte känna efter. Som det är nu vill jag bara njuta av den stund vi har tillsammans. Gullplutten...

Tintin

Den lille gullplutten var betydligt mer erfaren än vad han gav sken av. Jag hade nästan inbillat mig att jag var hans första erotiska upplevelse. Var det någon som åkte på en upplevelse så var det jag. Efteråt försökte jag fråga ut honom vart han lärt sig allt, men han mumlade bara något om en bok som hette Västerländsk erotisk konst. Sedan somnade han, totalt utmattad, den stackaren. Kanske jag var för mycket kvinna ändå? *lol*

Efter att ha sovit i några timmar smög jag mig upp. En bil skulle komma och hämta mig vid femtiden på morgonen och jag hade inte förberett mig. Jag var tvungen att få grepp om vad jag skulle säga vid intervjun. När jag stod där i köksfönstret och såg det första ljuset vid horisonten såg jag det värsta tänkbara diskberg breda ut sig över diskbänken. Jag tänker alltid bättre när jag hör rinnande vatten så jag började diska. Ja, vad skulle jag göra när det inte fanns en liten rogivande porlande bäck i närheten? När bilen hämtade mig lite senare så sov min vän fortfarande.

Jag har tidigare gjort vissa reportage för radion men detta var en helt ny erfarenhet. Nu var jag intervjuoffret, eller experten, som intervjuades i Nyhetsmorgons soffa. Jag upplevde det som stressande att på så få minuter få fram allt jag hade att säga. Det gick inte att dra över några tider eftersom det är så mycket reklamavbrott och nyheter varje hel och halv timme. Med tanke på att man bara satsat tio minuter på mig, så kände jag lite frustration av att se de där två intervjuarna ständigt prata varandra i mun. Det påpekade jag också för studiomannen efteråt. Huvudsaken var ändå att jag fick fram mitt budskap om hur man måste bemöta äldre och sjuka på ett bättre sätt i vårdhemmen. Jag gillar inte att höra om hur människor ligger med brutna armar och ben i veckor, bara för att personalen inte bryr sig om att larma läkare. Här komma mina kunskaper fram från den tiden då jag jobbade på Socialstyrelsen.

Det var fortfarande tidig förmiddag när jag lämnade TV4. Jag började inse att jag behövde en hyrbil för att snabbt ta mig mellan alla jobb jag skulle hinna med på den korta veckan. Därför leta jag upp en bilfirma med uthyrning. Också det var ganska snabbt avklarat och jag såg att om jag skulle hinna gå runt i Gamla stan och leta födelsedagspresent åt Mio (min väninna), så fick jag allt passa på vid detta tillfället. Jag hittade en liten butik med prydnadsföremål. En fruktskål i glas blev det. Det är tur inte Mio läser min dagbok.

Jag åt en tidig och snabb lunch (broccolipaj) på en av uteserveringarna. Därefter fick jag köra som en galning (vilket inte är lätt i alla sega köer) till Globen där jag skulle vara senast klockan 12. Jag hade egentligen bestämt att vika hela dagen åt shopping, men mobilen hade igår under mötet i riksdagen börjat ringa. Det var någon skivbolagssnubbe som hade fått mitt namn och som behövde hjälp. På lördag ska ju som bekant Eurovisionsschlagern sändas från Globen, men en av körtjejerna som skulle ta en riktigt hög ton, hade tappat rösten. Det är en av de saker jag kan råda bot på. Läkare hade redan konstaterat att det inte fanns några knutor på stämbanden, så jag förstod att det var nerverna inför direktsändningen som ställde till det för tjejen. Efter lite samtalsterapi och några örter (med placeboeffekt, men det kunde ju inte hon veta) så kunde tjejen skrika i högan sky igen.

Plötsligt fick jag tid över igen då det gick fort med mitt uppdrag i Globen. Då passade jag på att slå en signal till min nyfunne vän som var kvar på sitt jobb. Han föreslog en kväll på biografen och det tyckte jag lät betydligt bättre än ännu en krogrunda. Jag ryser fortfarande över min väns kompis och hans beteende.

Jag hann med ännu en runda ut på stan, denna gången till NK. Om händelserna från natten var spontana så ska jag ikväll göra det lite mer speciellt och intimt. Det blev många, små och dyra inköp på NK. I skrivande stund har jag precis tagit ett aromatiskt bad och har lite oljor jag ska testa på vännen. Finns det något jag är riktigt bra på så är det massage.

Innan jag avslutar kvällens dagbok (han har lagt sig och väntar på mig) måste jag berätta att filmen inte var någon minnesvärd upplevelse. Jag satt och hade en gnagande känsla av att jag sett historien tidigare. Sharon Stone skulle föreställa en livs levande musa från den grekiska mytologin som hjälpte en kille med sina författardrömmar i Hollywood. Det var inte särskilt originellt eftersom Olivia Newton-John i filmen Xanadu, från 1980, gjorde en liknande roll. Också hon spelade en musa som hjälpte en kille. Att jag kommer ihåg just den filmen beror på discomusiken därifrån. Jag var fjorton år vid tillfället. Disco var mitt liv. Året innan var jag djupt förälskad i John Travolta. Vilket påminner mig. Det är dags för mig att återigen krypa ner i min lille väns säng. Jag hoppas att han inte är upprörd eftersom jag råkade somna under filmen. Det har varit ett par hektiska dagar med lite sömn. Och sova hade jag inte tänkt göra än på ett tag.

Tintin

Måndagen blev mycket hektisk. Klockan 06:02 gick X2000 från Hässleholms tågstation till Stockholm. Tre och en halv timme senare skulle jag vara framme och jag vet inte hur jag tänkt. Det skulle innebära att tåget skulle vara inne vid halvtiotiden men jag hade sett fel och trott att jag skulle vara framme redan halv nio. Som om inte det var nog så blev tåget försenat och jag som var inbjuden till riksdagen till klockan 10:30. Det fanns absolut ingen tid till att checka in på hotellet, utan jag fick låsa in bagaget i en box på stationen och sedan kasta mig in i en taxi.

Jag kom i tid och kunde hålla mitt föredrag för de riksdagsmän som bjudit in mig. De ville ha råd om hur de kunde bättra på sin något skamfilade politiker-image. Jag kunde väl inte tro att det var så illa ställt, men det var det. Hela dagen gick åt att komma med förslag om hur de ska bemöta massmedia, hur de ska handskas med andras skattepengar och hur de bäst ska klä sig.

Senare på eftermiddagen skulle jag till bokförlaget. Det var egentligen av den anledningen som jag i första hand reste till Stockholm. Som ni kanske minns så skrev jag om en barnbok jag korrekturläst och ändrade författarens namn till mitt eget? Barnboksförfattaren var förbannad och nu fick jag stå till svars. Helt naturligt gick bokförlaget på min linje när de jämförde våra alster. Nu ska min barnbok publiceras och jag har fått en kontrakt på att skriva tre böcker till. Det måste inte nödvändigtvis vara barnböcker, sa man.

Direkt efter mötet slog det mig. Jag hade inte checkat in på hotellet. Ännu värre var att jag också nu kom ihåg att jag över huvudtaget inte bokat hotellrum någonstans! Där ser man hur fort man vant sig vid att Helmut ska sköta allt till en. Jag har inte haft en tanke på detta. Skam den som ger sig, tänkte jag och började ringa runt till hotellen. Alla var fullbokade eftersom det tydligen pågår en världskonferens i Stockholm om hur man odlar orkidéer. Inte ens vandrarhemmen hade något ledigt.

Andra kanske skulle hänga läpp över en sådan här motgång. Inte jag, inte! "Äsch, det löser sig, sa kärringen och sket i vasken" är ett bra ordspråk som jag följer. Istället gick jag på pub för att fira min framtida författarroll. Mycket folk ute för att vara en måndagskväll.

Efter ett par timmar vid bardisken gav jag upp. Stroppiga 08:or som viftade med sina plånböcker och skröt om sina dyra och snabba bilar. De verkade alla vara ute efter en sak, och det stack de inte under stol med heller. Rena köttmarknaden. Det gjorde mig lätt illamående att se, särskilt som de försökte dölja att de var gifta genom att ha stoppat ringen i kavajfickan. Märken efter ringen kunde de inte dölja. Jag tror på ärlighet i ett förhållande och jag tvivlade starkt på deras öppenhet gentemot sina fruar.

Jag var på väg att ge mig därifrån för att istället dra vidare till en annan pub. När jag vände mig om satt där vid ett bord två killar som på något sätt skilde sig från mängden. Jag kan inte säga på vilket sätt, men jag drogs till dem. De var ganska vardagliga och såg ut att vara två kompisar som bara var ute för en öl. Jag slog mig ner hos dem, men den förste killen visade sig vara ett bottennapp. Visst, han såg trevlig ut men när han pratade stirrade han bara ogenerat ner i min urringning. Plötsligt kände jag hur hans ena fot gick upp och ner längs mitt underben. Sådant gör mig förbannad men jag brydde mig inte. Jag bara ignorerade honom och vände mig mot hans kompis. Skillnaden var som natt och dag. Ganska otroligt att de var kompisar. Den andre killen tittade nästan blygt på mig men mötte åtminstone min blick när jag pratade med honom. Han verkade så bortkommen och han höll nästan krampartat i sin ölsejdel. Det sporrade mig. Så ung och så oerfaren han verkade vara. Ändå verkade han otroligt mycket intelligentare än sin sliskige kamrat. Han verkade vara så söt och behaglig. Vi kom genast överens om att ta en taxi hem till honom, med en snabb vända till stationen för att hämta ut mitt bagage.

Vad jag inte var förberedd på var den ungkarlslya jag kom in i. I och för sig är det modernt med retro, men då brukar det åtminstone var i nytt utförande. Detta var verkligen ett 80-talshem. Jag kom genast tänka på att detta måste vara hämtat från pojkrummet hemma. Det enda moderna som andades nutid var datorn. Jag såg på hans kroppsspråk och blickar att han förmodligen ville erbjuda sig att ligga i finrummet och låta mig få sängen i sovrummet. Dumheter! Det avstyrde jag genast av två anledningar. Den första är att jag just nu skriver denna dagbokstexten som jag strax ska lägga ut. Den andra anledningen är att jag inom fem minuter tänker smyga ner i sängen bredvid honom. Det kan bli spännande. Jag hittade precis av en händelse lite porrbilder i datorn. Det var det torraste jag någonsin sett. Ungefär lika upphetsande som mögelost i solsken. Jag har nog ett och annat att lära denne killen. Tror jag ska leta upp ett stearinljus och lite tändstickor. Så nu drar jag mig undan för natten. Dagen har varit lång och händelserik, och än är den inte slut... *lol*

Tintin

Barskåpet behövde fyllas på, så jag sände hem Helmut till Tyskland på en tvåveckorssemester. Två flugor på en smäll. Dessutom känner jag mig lite blasé på alla frukostbullarna och hans städdille.

Denna helgen har jag varit hönsmamma. Kanske det heter hönsvakt? Hur som helst så har jag hjälpt några goda vänner med deras hönsfarm av fritt gående höns medan de är iväg på en bussresa till Stockholm. Det var visst någon teaterföreställning de ville se, och då ställde jag upp. Inga uppdrag är för stora eller små för mig.

Vad jag inte var införstådd med var att jag fick plocka ihop alla nyvärpta ägg själv för hand. Tvåtusen höns värper många ägg på en helg. När mina vänner frågade om jag visste hur jag skulle sköta det hela, så svarade jag klämkäckt som jag brukar, att jag har provat och kan det mesta. Kanske jag skulle ha frågat vart jag skulle göra av alla äggen. Det var bara för mig att improvisera, så jag slog en signal till en bekant som var skyldig mig en gentjänst. Så tidigare ikväll kom en stor lastbil och hämtade alla äggen som ska vara huvudingrediensen till världens största spettkaka. Tur man har kontakter. Jag hoppas mina vänner blir glatt överraskade åt min initiativförmåga. Bara de inte får för sig att åtgälda mig med gratis ägg. Jag vill aldrig mer i mitt nuvarande liv se ett ägg. Dessutom tror jag min fjäderfäsallergi blivit sämre efter denna helgen.

Jag ska upp i arla morgonstund i morgon. En vecka i Stockholm har jag nu framför mig med diverse uppdrag. Jag ska försöka hinna roa mig lite också nu när Helmut är bortrest. Jag vill bara ha kul men han är en sådan dystergök som ständigt kommer med förmaningar. "Gür icke såe" säger han i tid och otid.

Bara för att jag ska till Stockholm så slutar jag inte att uppdatera min dagbok här. Får jag bara tillgång till en dator så ska jag försöka bättra mig och skriva lite varje dag om alla mina intryck från Stockholmsresan.

Tintin

Nu har det gått några dagar igen. Jag förstår inte hur tiden kan gå så fort. Nu kände jag ett behov av att skriva lite här så ni inte tror att jag blev inburad efter apoteksincidenten. Jag mår också bra igen sedan jag fick penicillin. När jag tar mig en funderare, förstår jag inte riktigt instruktionerna för hur man tar tabletterna. I asken fanns tio tabletter och behandlingskuren är på tio dagar med en tablett dagligen. Men man ska första dagen ta två tabletter?! Varför är det då inte elva tabletter i asken? Nu blir det bara nio behandlingsdagar.

Jag vet knappt vad jag haft för mig de senaste dagarna. Jo, jag har anställt en sekreterare, eller assistent. Jag vet inte vad jag ska kalla Helmut för riktigt. Jag anställde honom på hans fina meriter. Han är bland annat en härlig massör. Jag kan riktigt känna hur spända mina späda axlar blir när jag skriver här. Hoho! Helmut! *lol*

Naturligtvis är han inte bara en duktig massör. Han gör så fint här i mitt arbetsrum jag har hemma. Nya fräscha blommor sätter han in här varje dag på mitt skrivbord. Han är uppe tidigt varje morgon och bakar frukostbullar till mig. Igår sydde han kuddar till min besökssoffa. Nu på förmiddagen har han lagt in alla mina post-it-lappar på datorn. Min Helmut är väldigt händig och vet hur man sköter ett misskött hem som mitt. Berättade jag att han tidigare jobbat som rekvisitör i amerikanska tevekomedier? Jag har faktiskt sett honom i ett Vänner-avsnitt där han fick massage av Phoebe. Så han kan på sin meritlista också skriva statist.

Jag tror jag ger Helmut en ledig eftermiddag. Det förtjänar han verkligen! Själv ska jag iväg till Länsstyrelsen. Jag har fått i uppdrag att intervjua alla som i sista stund lämnar in sin dekleration. Uppdragsgivare är en lokal radiostation.